Klass 7A

Jag satte mig ner på Alices sängkant med en bok i handen. -Nej! Inte den utbrast hon genast. -Vad är det för fel på askungen? frågade jag förvånat. -Men den läser du ju jämt! Använd din fantasi och kom på en egen saga! Hennes stora bruna ögon lyste av hopp. Jag hade inte hjärta att svika henne. Så jag lade suckandes ifrån mig boken. Alice gav mig en tacksam blick. -Vad ska den handla om då? frågade jag trött. -Använd din fantasi, utbrast hon ännu en gång. -Om man inte har någon fantasi då? -Då får du allt komma på en saga ändå. Det verkade inte som min lillasyster tänkte ge sig ,så jag lutade mig tillbaka och gav mig på ett försök att spela seriös sagoförfattare. Det var en gång för längesedan en liten älva med hår lika glänsande som solen och vingar glittrande som stjärnorna,det vara bara en sak hon var missnöjd med. Hon var så liten att inte ett vanligt människoöga kunde se henne. Den lilla älvan levde ensam med djuren i den mörka tysta skogen. Hon hade aldrig haft några vänner, för dom enda som såg henne var de tråkiga myrorna och myggorna och dom förstod hon sig inte på. Hon hade inte ens minsta aning om vad dom sa,dom pratade ett så konstigt,surrande språk. Men en dag då älvan fått nog, bestämde hon sig för att bege sig iväg till den onda häxan i andra änden av skogen. Älvan hoppades att häxan skulle kunna trolla henne större,så att hon inte skulle bli så bortglömd. Det var dock en lång väg till häxan och älvan hade så fruktansvärt små och ömtåliga ben. Hon var helt slut efter bara några meter. Den stackars lilla älvan satte sig ner på en sten och grät. -Om jag bara inte varit så liten! snyftade hon tyst. I samma ögonblick kom en snigel krypandes i sakta mak förbi henne. Han stannade häpet då han fick syn på henne. -Vad gråter du för lilla älva, frågade han medlidsamt. Älvan blev så chockad att hon nästan trillade omkull, det var första gången någon utav småkrypen talade till henne. -Ack,jag är så liten, suckade hon hjälplöst. Jag ville bege mig av till häxan så hon kunde trolla mig större,men varken mina små ben eller vingar orkar bära mig dit. -Min kompis fågeln kanske kan ta dig dit, svarade han. Sedan visslade han så högt att det ekade i hela skogen! Snart landade en liten domherre bredvid dom. Snigeln förklarade kortfattat älvans problem. -Jag ser ingen älva! Utbrast fågeln. -Där,sa snigeln och pekade på henne. -Försök inte lura i mig något trams nu. Jag ser inte ett spår av en älva,svarade fågeln irriterat. Älvan blev så bekymrad att hon klättrade upp på fågelns rygg och drog av den en fjäder. Fågeln hoppade till. -Tror du oss nu då? ropade hon så högt hon kunde. Fågeln hörde lyckligtvis vad hon sa och bad om förlåtelse. Älvan blev genast glad igen. -Ta mig till den onda häxan! tjöt hon. Fågeln nickade och flaxade iväg,med henne på ryggen. Kvar på stenen stod snigeln. Älvan vinkade och tackade ända tills han försvunnit ur deras åsyn. Fågeln flög henne genom skog,berg,dalar och moln, medan hon satt tyst och njöt av den friska vinden som susade i hennes öron. Hon hade aldrig någonsin flugit så snabbt! Lycklig och trött lutade hon sig fram över fågelns rygg och somnade. Hon drömde om den vänliga snigeln som varit så snäll att hjälpa henne. Snart vaknade älvan av en duns. Det var fågeln som slog ner sina stora fötter i marken och landade. Älvan satte sig upp och gnuggade sig sömnigt i ögonen. -Nu är vi framme, visslade fågeln. Jag åker hem nu,för jag antar att du kan gå hem själv sen. Älvan såg den stora porten som ledde in till häxans hus. Det var mörkt i den lilla dungen i skogen. Hon gick in genom porten och fann häxan vid en stor kittel. -Åhhh, snälla häxa kan du hjälpa mig? Jag är så liten... kan du inte trolla mig större,bad hon. Häxan vände sig surt om. -Tjänst kräver gentjänst och eftersom du är så liten kommer du aldrig kunna hjälpa mig! sade hon. Den stackars älvan blev ledsen,det var så sant som hon sagt. Men det fanns ingenting hon kunde göra,hur mycket hon än bad och bönade gav häxan inte med sig. Älvan fick börja promenera hemåt igen. Efter flera dagar då hon nästan var hemma satte hon sig på en sten, det var samma sten som hon suttit på på vägen dit. Efter ett tag kom även samma snigel förbi. -Hejsan lilla älva,har du inte blivit större än? Frågade han. -Nej häxan vägrade,jag måste hjälpa henne med något för att hon ska förtrolla mig,men jag är för liten så det kommer aldrig att gå. Snigeln stirrade argsint på henne. -Jag har en plan! -Berätta! sa älvan nyfiket. Men snigeln skyndade sig iväg och kom tillbaka efter tio minuter. -Du får flyga med fågeln dit igen och ta med dig den här lilla kniven. Det kommer komma en älg ut ur skogen och låtsas attackera häxan. Det enda du ska göra är att låtsas sticka kniven i honom så verklighetstroget du kan! Sedan löser älgen och fågeln resten! Älvan tyckte det lät väldigt konstigt,vad skulle hon låtsas sticka en kniv i en älg för? Men hon följde med fågeln senare på eftermiddagen till häxan ändå. De landade snart utanför hennes port, precis som tidigare idag. Häxan kom genast ut ur huset. -Vad gör du här nu igen?! vrålade hon ilsket. -Säg att du är här för att plocka bär, viskade fågeln. -Jag ska bara plocka lite bär. sa älvan oskyldigt. I samma ögonblick kom älgen i full fart ut ur skogen,med riktningen på häxan,som genast började skrika. Älvan greppade tag i kniven och flög iväg mot älgen. Hon låtsades sticka kniven i hans hals. Älgen vände då riktning och sprang gråtandes in i skogen igen. Häxan sken som en sol mot älvan då hon vände sig om. -Du räddade mitt liv lilla älva! jublade hon. Och självklart ska jag nu uppfylla din önskning. Älvan förstod genast snigelns plan och log glatt tillbaka. Häxan höjde sina händer och riktade dom mot henne,plötsligt var hon 2 decimeter lång istället för två millimeter. Hon blev så glad att hon skrek rakt ut! Äntligen ! Efter tre år i mörker och ensamhet hade hon fått både vänner och sin önskning. Älvan flög tillsammans med fågeln hem och efter denna dag förändrades hennes liv,hon blev lycklig! Visst är det fult att ljuga,men om man verkligen förtjänar priset är det tillåtet ibland! Älvan, fågeln och snigeln levde ju sedan lyckliga i alla sina dagar. Alice log mot mig då jag berättat klart. -Var det där så svårt? frågade hon. -Nej, svarade jag lugnt, det var visst inte det. -Bra, då får du berätta en ny saga imorgon igen! Jag stirrade skräckslaget på henne. Aldrig i livet tänkte jag tyst,men det kunde jag inte säga för då skulle hon börja skrika. -Jag..jag ska på bio! utbrast jag plötsligt. Det fick bli min räddning,för visst var det väl tillåtet med nödlögner ibland?